80-talet var en tid då en bil fick vara en dröm

Det finns de som samlar på bilar. Sen finns det de som samlar bilar från vissa årtionden. Och de som samlar på ett visst bilmärke. Sedan finns det de som samlar på ett märke i kombination med specifik kunskap om årtalen som young timers, ett begrepp i samlarkretsar för 70-, 80- och tidiga 90-talsbilar.

Tas steget vidare för att samla på färg, specifika färgkoder, broschyrer och miniatyrbilar i skala 1:43 och kan hästkraftantalen på de olika motorer som salufördes i Sverige under eran saknas namn på nördarna.

Jag hör till den gruppen. Jag vurmar över 80-talsbilar, för det specifika tänk de stod för och den nostalgi de skapar hos mig. 

80-talet var en tid då en bil fick vara en dröm. Då varumärken stod för olika saker. Själv anser jag att Mercedes från dessa tider var bättre än andra bilmärken, att ljusgröna är finast och allra helst de med samma färgkod. 

I dag är moderna bilar alla desamma i olika skal.

Min resa började hos Philipsons, som då var importör för Mercedes i Sverige, där jag tvättade bilar. Allt för att tjäna egna pengar för att i framtiden kunna ha råd att köpa en valfri Mercedes. En vanlig fredagseftermiddag kunde disponenten komma och droppa nyckeln på skrivbordet och säga ”Bengtsson, tvätta och tanka min bil inför helgen”. Att då få glädjen att provköra, se hur fort bilen gick och drömma sig bort för en stund såg jag som en skattefri löneförmån. 

Ett annat minne är min första arbetsbeskrivning vid iordningställande av en begagnad bil inför leverans. Det var tydligt uttalat att om tiden var knapp inför leverans skulle tre saker ej få förbises: 1. Putsa stjärnan och grillen så den glänser. 2. Tvätta vänster insteg noggrant och skaka av gruset från gummimattorna. 3. Inte glömma att tömma askkoppen från aska och fimpar.

Vid mitten av 80-talet smyckades ungdomsrum av planscher, oftast av en popgrupp som följt med någon tidskrift. Själv hade jag en bild från en bilbroschyr från Stockholms Bilsalong som drog cirka 250 000 besökare under elva fulla dagar. En blåsvart metallic Mercedes 190E 2,3-16 Cosworth med fabriksmonterat spoilerpaket. Bilen hade körts 5 000 mil i sträck med en genomsnittsfart av 247,94 km/h. Augusti 1983! Tolv världsrekord var ett faktum.

Den coolfaktor och ouppnåeliga önskan att få äga och köra en sådan bil skulle kanske kunna jämföras med om en ung människa i dag skulle få testa nästa generation Iphone på Youtube långt före lanseringen.

Jag övningskörde i en ovan nämnd Mercedes där ettans växel låg bakåt, där normalt tvåan ligger på vanliga bilar, och i dag kan jag äntligen njuta av ett eget exemplar i skala 1:1. En dröm har gått i uppfyllelse.

För att förstå de här bilarnas värde då, kan det nämnas att en S-klass 560 SEL V8 med 279 hk vid 80-talets mitt kostade mer än en fin villa i Stockholms burgnaste stadsdelar. I dag kostar en sådan villa 20 miljoner medan en S-Klass kostar drygt 1 miljon. Dessutom kan bilen köpas utan kontanter via privatleasing, medan den förr nära på var som att köpa en rymdraket och casha in allt man hade. När andra bilar gjorde 150 km/h med lite hemlängtan gjorde en fullastad S-klass 560 SEL med fyra personer 250km/h. Som att i dag jämföra en Volvo kombi med en lång vit limousin som sätter två minuter snabbare tid på Nürburgrings Nordslinga. Alltså en helt annan dimension av bil.

Bilar var inte bättre förr, inte någonstans, men de representerar en dröm, en längtan och de var familjemedlemmar. Det är därför jag i dag, 35 år senare, har investerat i min pojkdröm.